Min historia med psykisk ohälsa

Min historia med psykisk ohälsa

I det här inlägget hade jag tänkt skriva om något jag inte brukar prata om särskilt ofta – nämligen min erfarenhet av psykisk ohälsa. Jag har även upplevt perioder av psykisk ohälsa i vuxen ålder, men i det här inlägget fokuserar jag på mina upplevelser under barn- och tonårstid.

Då det här ämnet säkert kan påverka många på ett eller annat sätt får ni såklart mer än gärna kommentera, ställa frågor och dela med dig av dina tankar och funderingar. Är det något du vill jag ska skriva mer om är det såklart också bara höra av dig / kommentera.

Min psykiska ohälsa
Det är svårt att säga exakt när jag först började må dåligt, men det var någon gång under mellanstadiet som jag började må märkbart sämre. Några stora bidragande faktorer till detta var mobbning, en känsla av ensamhet/utanförskap och ingen att dela mitt mående med. Jag hade redan sedan jag börjat skolan blivit mobbad i någon grad, men det var först nu mobbningen tog fart. Förutom mobbningen hade jag inte heller några nära vänner och hade av olika anledningar svårt att knyta an med andra på skolan. Vid några tillfällen hade jag försökt berätta om mina upplevelser och känslor till någon vuxen, men kände inte att jag fick det stöd jag behövde vare sig hemma eller i skolan. Allt detta påverkade mig väldigt negativt – till den grad att jag drabbades av min första depression.

Mitt mående skulle bli avsevärt värre under högstadiet, och den här tiden skulle bli några av de värsta åren av mitt liv. Även om jag har många minnesluckor från den här tiden är det svårt att göra en kortfattad version av mina upplevelser och hur jag mådde. Men under den här tiden så upplevde allt från ångestattacker, paranoia till depression och hade återkommande självmordstankar- och planer. För att hantera mina känslor började jag på olika sätt att skada mig själv, och som pågick under några år. En del av självskadebeteendet gav upphov till ärr som är synliga än idag.

Att jag mådde så här pass dåligt berodde antagligen på flera orsaker, och går nog inte att peka ut på enskilda händelser som gav upphov till de här känslorna. Men jag skulle nog säga att det framför allt var händelser i och kring skolan som påverkade mitt mående negativt samt att jag kände mig väldigt ensam då jag inte hade några ihållande vänskaper, inte hade någon att prata med om mitt mående och hade i stort inte någon bra relation till mina föräldrar eller andra anhöriga.

Under den här tiden hade jag en viss kontakt med barn- och ungdomspsykiatrin (BUP) och försökte även prata med skolsköterskan vid några tillfällen. Tyvärr fick jag inte hjälpen som jag behövde från dessa, och att jag istället för att få rätt stöd tappade förtroendet för alla vuxna. När jag mådde som allra värst var jag även en tid inlagd på barn- och ungdomspsykiatriska avdelningen på sjukhuset, men av olika skäl blev jag aldrig hjälpt där heller och jag skulle nog säga att mitt mående snarare blev sämre av detta.

Bättringsväg
Vägen till tillfrisknande skulle börja under min tid på gymnasiet, även om jag ungefär hela första året fortfarande mådde ganska dåligt. En av de avgörande faktorerna till att jag skulle börja må bättre var att just få börja gymnasiet, och i samband med det få börja på en ny skola. Här hamnade jag i en superfin klass där alla var snälla och lät mig finnas till bara för den jag var, vi hade lärare som jag verkligen tyckte om och hade en mentor som gav ett jättebra stöd. Under andra terminen hade jag hamnat i en svacka igen men mitt i allt det träffade jag min sambo (som jag fortfarande är tillsammans med) och han skulle bli den mest avgörande faktorn till att jag började må bättre.

Att börja må bättre igen var dock en lång process. Jag hade mått dåligt i så pass många år att jag inte längre visste hur det var att må bra. Så en stor del av mitt tillfrisknande fick jag försöka hitta igen mer positiva känslor och hur bra känslor faktiskt upplevs, samt hitta min nya identitet – för vem var jag när jag inte mådde dåligt? Denna process att bygga upp mig själv igen medförde att det skulle dröja till omkring slutet av min gymnasietid som jag äntligen hade börjat hitta mig själv och visste hur det var att må bra. Under åren jag började må bättre fick jag även bättre relation till flera i min familj, vilket jag är väldigt glad för idag.

Slutligen
Här hade det kunnat vara fint att avsluta texten med att säga att jag fortsatt att må bra. Och jag har såklart i det stora hela mått väldigt bra även efter gymnasietiden, men jag har också haft många svackor där jag mått väldigt dåligt och även haft återfall i självskadebeteende genom åren. Men jag har också lärt mig väldigt mycket om mig själv, och kan hantera mitt mående på ett helt annat sätt idag än när jag var tonåring. Men allt detta är en historia för ett annat tillfälle.

This Post Has 2 Comments

  1. Så fint och ärligt du skriver, och så modig du är som berättar. Jag känner igen mig i mycket – jag blev också mobbad i hela grundskolan och mådde bättre först i gymnasiet när jag bytte skola (och stad). Hoppas verkligen att lärare och andra vuxna blivit bättre på att fånga upp sånt här nu, även fast jag tror att det är ännu mer utbrett med mobbing osv nu än det var när vi var yngre. Stor kram till dig och tack för att du är finns och är den fantastiska människa du är <3

    1. Oj, blev lite skrivfel där i slutet, haha, sorry. Tryckfelsnisse bor nog här hos mig 😉

Lämna ett svar

Stäng meny